Ebba & Didrik
Alla har vi läsarminnen och jag tror att alla av oss kommer ihåg vårt första riktiga möte med litteraturen. Det där mötet som berörde, det där mötet som fick oss att aldrig vilja sluta läsa, det där mötet som satte spår inom oss. Det fungerar som med musiken, för jag tror också att vi har musikaliska minnen vi aldrig kommer att glömma. Mitt första riktiga möte med musik skedde som barn på skolavslutningarna. Vi sjöng ”Idas sommarvisa” och jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Det är något vackert över tonerna i den där visan, det kan vi nog alla hålla med om. Men mitt första riktiga möte med litteratur, det möte som riktigt fick mig att inse att det här med ord minsann var något speciellt skedde när jag läste ”Ebba och Didrik” av Christina Herrström. Jag minns inte hur gammal jag var, men skulle tro att jag var omkring nio-tio år. Jag hade lånat boken på biblioteket och läste den när jag hade sommarlov. Det var den första boken som fick mig att börja gråta. Det var den första boken som fick mig att känna så där vansinnigt mycket som man gör när man blir berörd. Jag kände igen mig i syskonrelationen mellan Ebba och Didrik; jag såg mycket av mig själv i Ebbas trogna och ganska utåtriktade syskonkärlek till Didrik som egentligen tycker väldigt mycket om sin lillasyster, men han visar inte det på samma sätt som hon gör. Jag kände igen mig, för jag är också lillasyster till en lugn storebror. Jag fick också möta djupare känslor inom mig själv, men att jag gjorde det förstod jag nog inte riktigt då, utan först flera år senare. ”Utmattad kastar han sig på sängen – drabbad av kärlek”, skriver Christina Herrström om Didrik en gång och det där har liksom etsat sig fast hos mig. Han är drabbad kärleken, en oåtkomlig sådan och inser att han alltid kommer att älska, men att han inte kan äga den han älskar, av flera olika anledningar. Men älska, det kan han. Även om jag när jag läste boken då, inte på långa vägar, hade upplevt kärleken kände jag på något märkligt sätt med Didrik. När jag några år senare fick uppleva kärleken själv förstod jag verkligen hur Didrik kände. Då föll alla pusselbitar på plats och allt det jag kände med Didrik när jag läste boken, det fick jag återuppleva i tusenfalt. Både smärtsamt och lyckligt, sådan som kärleken är.
Den här sommaren har jag läst ”Ebba och Didrik” igen, med vuxna ögon. Den får mig att gråta än idag. Det är ett fantastiskt stycke barn och ungdomslitteratur, skrivet med hjärta, känsla och en sådan självklarhet att det inte går annat än att låta orden beröra själen. Tv-serien som producerades baserat på boken var även den en succé som jag också tittat igenom den här sommaren, med vuxna ögon. Jag grät när jag tittade på den också, för serien är lika skickligt gjord som Christina Herrströms författarskap. Man har lyckats fånga karaktärerna i hängivna och äkta skådespelare, använt musik som speglar de känslor som förmedlas och fångar miljöer, bilder och platser på ett rörande vis. Mina vuxna ögon ser fortfarande på min barndoms litteratur med barnets nyfikenhet och jag kan bara vara lycklig över mitt första riktiga möte med litteraturen.
TV-serien går att se på SVT:s Öppet arkiv för den som är intresserad:
http://www.oppetarkiv.se/video/1088610/ebba-och-didrik-avsnitt-1-av-9?ac=ebba